söndag 9 november 2008

Ibland liksom tiden hejdar sig....


Det är alltid ett avvägande vad man väljer att berätta på bloggen. Men det som nu har hänt kan jag inte komma förbi, det påverkar mig så mycket.


En vän till mig har somnat in för alltid på denna jord och gått vidare till evigheten. Hennes tvåårs kamp är över. Att veta att hennes lidande är över är en lättnad men en stor sorg och saknad för familj och vänner.


Som när ett barn kommer hem om kvällen

och möts av en vänlig famn.

Så var det för mig att komma till Gud

Jag kände att där hörde jag hemma.

Det fanns en plats i Guds stora rum,

en plats som väntade på mig.

Och jag kände:

Här är jag hemma.

Jag vill vara ett barn i Guds hem.

4 kommentarer:

Eddan sa...

Åh vad sorgligt. Jag beklagar verkligen er och den drabbade familjens förlust. Det är svårt att finna ord vid ett sådant tillfälle.

Kram från Anette

StrandviksVillan sa...

En stor styrkekram till dig Kristina! Det blir en jobbig tid förstår jag, men jag tror du kan vara till stort stöd för de närstående.
Sköt om dig och dina nära!
Hoppas barnbarnet mår bättre också.
Anki

Gårdsromantik sa...

Förstår att det är många känslor att bearbeta!

Det är som du säger värst för de som blir kvar...

Kram Maud

My Lovely Things sa...

Hej vännen!
åh, jag är så ledsen..Det gör så ont när nån nära vän lämnar oss..
Underbar sång det där..
Ja en gång så möts ni igen...
Ber för dig just nu..
Kram Anna